En annan sorts rädsla
Jag har genomgått mycket i mitt liv och det finns få saker som skrämmer mig, saker som kan få mig att gråta ut eller att bli rädd helt enkelt... En av de sakerna hände denna helg på båten. En okänd kille, som jag aldrig träffat tidigare men som jag satte mig vid och dennes 2 kompisar. Vi satt och drack en stund, innan jag fortsatte min väg neråt då jag var med andra innan detta...
Tiden går ett tag och lite senare träffar jag på 3 av de som jag känner och alla springer.. Jag frågar dem vad som händer... Killen, som vi kan kalla Lukas, håller på och får ett epileptiskt anfall. Jag blir lite rädd pga det men jag följer med för att se situationen, för jag som själv har fått dessa anfall kan nog vara till hjälp.
Men det är där vart det tar slut. Jag gör så gott jag kan för att han ska det bra och att han inte ska få det värre men efter ett tag bryter jag ihop. Jag kunde inte stå ut att se honom. Jag började få panik, jag började gråta.. Jag visste i mina tankar att det kunde mycket väl hade kunnat vara jag som låg där. MEn ju längre tid det tar för vårdarna att komma till plats, desto värre började allt som hände vara för mig. Jag klarade inte av pressen. Jag gick från Lukas och ställde mig vid sidan om. Då bröt jag ihop totalt. Jag gick ut för att få luft och en chans till att få ordning på tankarna.. Men det hjälpte inte. Nu vet jag dock inte hur det gick för Lukas, han blev nog omhändertagen och fått vård.
Omhändertagen blev även jag, fast inte av vårdarna. Utan av de 3 som sprang i första början. De 3 såg till att även jag fick det bra, att jag inte går runt i panik i tankarna. I flera timmar efter situationen satt jag ganska mycket i bara chock, då jag hade svårigheter med att hantera det som hänt. Men eftersom de 3 alltid var vid min sida gick allting mycket smidigare. Det är jag enormt tacksam för och jag är glad att veta att det kommer finnas andra som står vid min sida när jag behöver det.
Tiden går ett tag och lite senare träffar jag på 3 av de som jag känner och alla springer.. Jag frågar dem vad som händer... Killen, som vi kan kalla Lukas, håller på och får ett epileptiskt anfall. Jag blir lite rädd pga det men jag följer med för att se situationen, för jag som själv har fått dessa anfall kan nog vara till hjälp.
Men det är där vart det tar slut. Jag gör så gott jag kan för att han ska det bra och att han inte ska få det värre men efter ett tag bryter jag ihop. Jag kunde inte stå ut att se honom. Jag började få panik, jag började gråta.. Jag visste i mina tankar att det kunde mycket väl hade kunnat vara jag som låg där. MEn ju längre tid det tar för vårdarna att komma till plats, desto värre började allt som hände vara för mig. Jag klarade inte av pressen. Jag gick från Lukas och ställde mig vid sidan om. Då bröt jag ihop totalt. Jag gick ut för att få luft och en chans till att få ordning på tankarna.. Men det hjälpte inte. Nu vet jag dock inte hur det gick för Lukas, han blev nog omhändertagen och fått vård.
Omhändertagen blev även jag, fast inte av vårdarna. Utan av de 3 som sprang i första början. De 3 såg till att även jag fick det bra, att jag inte går runt i panik i tankarna. I flera timmar efter situationen satt jag ganska mycket i bara chock, då jag hade svårigheter med att hantera det som hänt. Men eftersom de 3 alltid var vid min sida gick allting mycket smidigare. Det är jag enormt tacksam för och jag är glad att veta att det kommer finnas andra som står vid min sida när jag behöver det.
Kommentarer
Postat av: Malin
Uppdatera :)
Trackback
